Detta är den tavlan jag lagt ner mest tid på den här terminen, och jag är mycket nöjd. Färgerna kanske inte återges helt exakt här på bloggen, men tjejen på bilden är jag när jag var liten. Vi har lärt känna varandra hon och jag, och jag älskar den delen av mig som fortfarande består av henne. Hon är kärnan i mig, hon är jag, jag är hon. Fastän världen är alldeles för farlig för sådana små flickor som jag…
Ida och jag tittade som hastigast sent i går kväll.Nu ska jag snart till kyrkan för kaffeserv….Men jag måste bara ta tid för en kommentar.Jag är helt överväldigad.Den lilla damen Emma är så perfekt.Det är som att förflyttas till Poppelvägen många år tillbaka.Helt sanslöst bra.Vad Du gör så behåll denna målning i Din ägo resten av livet.Grattis!
Jag ska studera resten noggrannare senare.Kram ma
Tack så jättejättemycket för den kommentaren. Om hon tar dig tillbaka till poppelvägen så har jag lyckats. kramar!
Spännande bild.. en liten hjälplös flicka med en vuxens ansikte. Du ser ut som någon som bär på något väldigt tungt, som är barn och vuxen samtidigt. Väldigt sårbar också.
Men hur bra du blev på teknik, färger och allt annat. Jag är väldigt imponerad, Emma!!!
/almut
Hej hej!
Den var riktigt riktigt bra, Emma! Du har lyckats! Både med att få föremålen att se ut just som de gjorde i verkligheten (väskan, klänningen etc) och att få fram rätt uttryck i ansiktet – det där lite blyga, busiga… Sånt är ju rätt svårt så det är imponerande! Du får sätta upp den på en hedersplats i ditt hem, tycker jag!
Kram /Ida
Det är DU!! och så himla duktig..så stolt över dig min allra käraste vän. //Jenny